Fram till idag, på väg hem från Helsingborgsfestivalen, trodde jag att jag visste vad en husvagn var för något. Det visste jag inte... När jag fick se detta underverk på E6:an så var det som att andas rent syre. En uppenbarelse av episka mått.

Spröjs och allt! Frågor på den?

Jag får alltid fjärilar i magen när jag skall göra fysiska ansträngningar utöver det vanliga som t.ex att cykla i backarna på Söderåsen. Idag handlade dock om att springa "Sireköpinge Rundan", 8,5 km. Det längsta jag har sprungit sedan jag började springa igen är 4,8 km.

Jag förstår att man kan tycka att springa 8,5 km är försvinnande lite i jämförelse med t.ex att cykla till Himalaya, klättra upp på Mount Everest, klättra ner igen och sedan cykla hem som Göran Kropp gjorde.
Det handlar dock inte om vad man gör utan vad du satsar när du gör det du gör som ger fjärilar i magen.

Förr handlade det bara om att konditionen satte gränsen. Skulle man orka eller inte? Det var väl ingen större fara med det. De var bara att fortsätta att ta sig ut och springa så löste det sig av sig själv.

Nu för tiden är det inte konditionen som sätter gränserna. Nu handlar det om utifall knäna, ryggen eller nacken skall braka ihop eller inte. Den insatsen är hög.
Ett par vänner till mig har i princip fått domen "Aldrig springa mer" av sin hemläkare och den dommen skulle jag helst skulle vilja slippa.

Hur som helst så är jag tillbaka från rundan och allt gick bra. Det molar lite i vänster knä men jag har varit med om värre.

BTW: Göra Kropp ramlade ner från vad som, för honom, skulle kunna bedömmas som en kulle och dog. Jag tror inte han hade en aning om det när han vaknade den morgonen. Jag undrar om han hade fjärilar i magen. Han tänket nog inte på att insatsen, även den dagen, var livet.

Det gäller att allid vara på sin vakt annars kanske sprintarna i knäna går ur, och det är färdigsprunget, eller så ramlar man ner från en kulle och dör.

Sandra har fått sin första dator och jag är mycket nöjd med min Hello Kitty Pimp:ning av den. Det kostade lite svett men det var det värt, eller?

Det händer varje år, men vi är inte ens färdiga med juli månad och man får redan använda lamporna när man går upp på morgonen.

Det har nog aldrig slagit mig innan. Jag har i och för sig gått upp lika tidigt ända sedan Sandra föddes men skillnade är nog att man brukar ha semester vid denna tiden och därmed gå upp lite senare. Annars tycker jag inte man brukar märka att det är mörkare på morgnarna förrän i slutet av augusti eller början på september.

Hur som helst så tyckte jag att det var deppigt!

Till alla er som ännu inte insett tjusningen med cykling rekomenderar jag morgondagens Tour de France etapp, nr 17, mellan Pau & Col du Tourmalet. En etapp som avslutas rakt upp i "himmelen" på ett HC-kategori berg.

Det är bara sekunder mellan ledaren Alberto Contador och tvåan Andy Schleck. I morgon skall det avgöras. Det kommer att bli ett krig och det kommer att bli "asa-spännande"!

Anette fick för sig att hon skulle "bröta" igenom bildern som hade lagt sig på hög i vår kamera.

Tydligen hade Sandra vid något tillfälle fått tag i kameran och "gone ballistic". Hon gör det lite då och då och då kan man typ hitta en 30 - 40 bilder på TV:n eller något annat dött ting. Som vanligt tänkte vi slänga bilderna.

Denna gången var det dock lite annorlunda. Det var fortfarande en uppsjö med bilder på pilarna till vår sossiga bensinmacks-piltavla i uterummet. Men det var något med hur hon hade arrangerat bilderna. Det var verkligen tanke bakom det hon hade gjort. Hon hade testat sig fram med färgkombinationer och vinklar.

Jag reagerade inte så mycket vid första anblicken men ju mer jag har tänkt på det dessto mer tagen har jag blivit. Sådan skaparglädje måste ju underhållas. Jag har börjat surfa runt för att se om man kan hitta en billig kamera som hon kan ha helt för sig själv.

Bilderna har vi tänkt framkalla och göra ett kollage av.

Jag är, som konsult, uthyrd till ett stort företag i telecom-branchen.
Avdelningen jag sitter på lånade ut mig, på obestämd framtid, till en annan avdelning som hade fått in ett jobb som var högprioriterat och knappt om tid. Det var på ren svenska skitbråttom!

På den nya avdelningen tyckte man inte det fanns tid att lägga på att "konfa" upp en mail- och en chatt-klient. Jag tycker det är viktigt eftersom man måste kommunicera med folk för att t.ex kunna be om hjälp för att komma framåt med arbetet.

Nix vi fick nöja oss med att använda webmail i stället som enligt mig suger "dingeling".

I går fick jag dock nog och offrade de 25 - 30 minuter det tog att få upp en rekorderlig mail- och chatt-klient. Man måste ju f-n kunna jobba!!

För övrigt väntar vi fortfarande, en vecka senare, på att bli tillagda till en viss "access-grupp" för att kunna få tillgång till den kod som vi behöver för att kunna utföra vårt arbete... Båttom, bråttom!

Det är med sorg jag ser ett stycke kulturhistoria, en stor del av mitt liv, ligga slängd i grönsakerna. Den och jag delar många härliga minnen och minnesluckor. Jag har hållt den i handen och kännt en trygghet sprida sig i kroppen när vi tillsammans skullat ge oss i kast med något för första gången.

Han fanns där långt innan en annan fjolla, som jag Absolut inte gillar, försökte slå en kil mellan mig och min goda vän med påhittade smaker som currant, mandarin, vanilia & dylikt bjäfs... bah!

Hur kan man vara så respektlös mot en gammal vän och behandla honom som sopor?

Man skall visa "Skippet" respekt och återbörda honom till närmaste glasåtervinning eller Systembolag för en värdig sista vila.