Jag spelar badminton två timmar på söndagarna. Det har varit lite lite folk men förra gången kom det två nya killar. Idag kom det en ny kille till. Så nu börjar det bli en del folk. Det är kul.

Tyvärr hann vi inte spela mer än tjugo minuter när den nya killen slet av sin ena hälsena. Det blev att åka ambulans till Lund. Det blev lite låg stämning efter att killen hade åkt iväg men vi fortsatte att spela så smått. Kanske inte med sådan frenesi som innan.

Tjugo minuter efter att ambulansen hade åkt så var vi i full gång igen och då drar en av killarna som var ny förra gången av sin ena hälsena. Det var bara att ringa efter ambulansen en gång till.

Det var helt overkligt. Jag har inte ens sett en avsliten hälsena på vykort och plötsligt har man set två på en och samma kväll och inom loppet av en timme. Man fick sig verkligen en tankeställare. Killarna var inte mycket äldre än mig och vi skall åka på skidresa i vecka 3. Är det värt att chansa fram till dess? Vad är det som gör att en hälsena går av? Är det för att man är dåligt tränad eller är det för att man är övertränad/överansträngd. Killarna som det gick dåligt för idag tränade båda fyra till fem gånger i veckan. Det gör ju inte jag så det talar kanske för att jag skall klara mig bättre.

Jag får ta mig en allvarlig funderare i veckan.

Denna Halloween skall ungarna få kämpa för sitt godis. Busar bäst som busar sist.

Idag är det lite After After Work. Tack alla som var med för en trevlig kväll!

Lite svettig på överläppen och huvudet bultar men jag klagar inte.

Det är synd att klagar på en sådan morgon. Startade upp dagen med "Hotell-frukost". Bacon-fläsk, omelett, rostat bröd med marmelad, apelsinjuice och nybryggt kaffe. Till det hade vi en härlig utsikt från köksfönstret.

Är det någon som kan ge mig svar på hur detta hänger ihop?

Jag gillar att läsa alla typer av kolumner. Främst då i Metro som jag läser på väg till jobb.
Hur kommer det sig att det alltid finns minst tre kommentarer (två pro och en con) till varje kolumn, samma dag?

Kolumnen finns ju i tidningen den dagen. Kan man gå in någonstans och beta-läsa kolumnen i förväg och ge kommentarer?

Jag fattar i alla fall inte!

John Emerich Edward Dalberg-Acton yttrade "Makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut".

I tillägg till det vill jag säga att "Väldigt lite men endå makt gör folk helt anala". Speciellt kärringar som får makt över mjölkkylen eller makt över att ge dig tillgång till t.ex passerkort.

Dagen startade upp på ett bra sätt när jag i morse fann att mitt passerkort hade ålat sig ur min passerkortshållare. För det första gjorde det att jag var tre timmar sen till jobb. Vilket är dåligt enkom för att jag har apmycket att göra på jobb och riskerar att få tillbringa helgen på jobb. Men det det I-landsproblemet kan vi lägga åt sidan för tillfället.

Det andra ett frånvarande passerkort för med sig är att man får en anledning till att besöka vår kära medarbetare på ID-center i Lund. Helt naivt tänkte jag att när jag väl är där så kan hon spärra mitt gamla passerkort och ger mig ett nytt, så är den saken ur världen.

Nu funkar inte världen så!

Det gick alldeles utmärkt att spärra det gamla kortet men att få ett nytt det var en helt annan sak. Man var nämligen tvungen att vänta 24 timmar innan man kunde få ett nytt kort. Någon kunde ju hitta kortet och skicka in det.
- Men, tyckte jag, vad spelar det för roll? - Kortet är ju spärrat och det är bara en bit plast. - Varför skall man vänta på att någon kanske skickar in det?

- Ja, så är det, tyckte medarbetaren (Lite makt = Anal!).

Jag försökte lirka med henne och berättade en snyftarhistoria om hur mycket det var att göra på jobb och att jag behövde jobba i helgen. Fanns det ingen temporär lösning? Då kläcker hon ur sig.

- "Ja, man får se till att hålla i sina grejor!"

Vafan är det för en kommentar?! Är jag fem år gammal? Är jag din unge? Jag förstår mycket väl att man "måste hålla i sina grejor". Även om man gör det så händer "shit" i alla fall ibland. Jag tvivlar starkt på att jag är den första personen, i Ericsson historien, som har tappat sitt passerkort. Jag tror icke heller att jag är den sista. Den gamla plastbiten är spärrad! Ge mig en ny plastbit, kärring!!! Vad fan är problemet???

Det sa jag inte till henne utan hintade lite försynt att: "Vad skall man göra?" "Man kan ju inte limma fast kortet i hållaren."

Hur det nu var så fanns det en temporär lösning som kunde ge mig access över helgen. Men det var inte enkelt och jag skulle vara evigt tacksam.

När jag kom tillbaka till mitt skrivbord så såg jag att min arbetstelefon låg där. Tydligen hade jag glömt den när jag gick hem dagen innan. På telefonen fanns ett SMS från en kille (två korridorer bortanför där jag sitter faktiskt) som hade hittat mitt gamla kort. Det som tjugo minuter tidigare blev SPÄRRAT!

Kan ju låta gott att ha och det är det säkert också om man själv får välja det. Dessutom innefattar väl sovmorgon att man sover lite längre. Med betoning på sover.

Själv upptäckte jag, tio minuter innan tåget skulle gå 05:50, att jag hade tappat mitt passerkort. Så nu får jag sitta och idla till 08:50 när det tåg går som passar med ID-centers öppningstid. ID-center kan hooka upp mig med ett nytt passerkort, hoppas jag.

Fast inget ont som inte har något gott med sig. Inget passerkort, inget helgarbete. 

Komma försent idag gör ju inte läget mer gynnsamt att slippa helgarbete om jag nu får ett nytt kort. Dang!!! Why God, why???

Oddsen för helgarbete är nu 1:0.5

Jag såg på programmet "The Seventies" på SVT att Ted Gärdestad hade varit i USA för att spela in en platta för sin världslansering. I USA jobbade Ted med ett gäng studiomusiker. Bland annat bröderna Porcaro och Steve Lukather d.v.s det som sedan skulle bli eller kanske redan var Toto.

När jag nu sitter på tåget och hör "Hold the Line" så slår det mig hur lik den faktiskt är Teds "Satellit" i arret (Det skriver jag bara för att jag inte kan stava till arrangemang.) och instrumentering. Man kan inte ta fel på Steves gura.

I samma program, "The Seventies", såg jag att när Ted bröjade sin karriär hos Stickan Andersson så hade Ted ABBA som husband. Det kan man inte snacka bort! Sämre kan man ha det.

Det är i skenet av det som jag inte kan fatta varför Ted fick ut så lite av sin musikaliska gärning när han nu hade det så förspänt. Teds portfölj med, bra, låtar är så tunn att den nästan är tvådimensionell.

Men nu var det inte för att hacka på Ted som jag skrev detta inlägget.

R.I.P Ted!

Idag var ett stort ögonblick för Sandra. Fast tänkter jag efter lite mer noga så kanske det endast var ett stort ögonblick för mig. Sandra fick sitt första par arbetsbyxor med tillhörande arbetshandskar, snickarpenna & enmeters "tummaträ".

Jag tänkte att med byxorna som motivator så skulle hon följa med mig ut i garaget för lite fader-dotter bonding och så kanske jag kunde få lite hederligt arbete ur henne. Jag har köpt ett furubord som behöver slipas och målas. 

Som en cliffhanger kan jag nämna att borde kommer att spela en mycket speciell roll inom en snar framtid. Mer kan jag inte avslöja.

Jag missbedömde inte situationen helt. I alla fall inte till en början. Jag fick ut en kvart, tjugo minuters målning ur henne.

Det var efter det jag gjorde dagens stora missbedömning. Efter tjugo minuter tyckte jag att vi varit så duktiga och målat och slipat att vi kunde förtjäna en kopp kaffe och ett glas saft.

När vi sedan skulle gå ut i garaget igen så meddelade Sandra att hon nog inte kunde hjälpa mig mer och pep iväg för att leka med en kompis. Så där fick jag stå med lång näsa och både slipning och målning. Kudos till Anette som trots att hon hade festat till sent på natten igår kom ut och tog över målningen efter Sandra.