...igen.

Denna gången bär det av till Lindvallen för lite stugköp och badland. Om vi hinner skall vi även se Sveriges största vattenfall Njupeskär.

Hört på Nordstans galleria.
Dottern: - Jag vill gå och träffa mamma?
Pappan: - Nä, hon är och handlar hemligheter till dig.

Så nu har du hällt socker i din egen tank kompis. Nu kommer hon nog inte fråga om att träffa mamma fler gånger.

Sitter i lobbyn på hotellet, nyduschad, och väntar på att frukosten som skall öppna klockan 07:00. Hur kunde det bli såhär? Jag har semester, är på hotell utan barn och kan sova hur länge som helst. Dessutom så var vi på konsert till klockan 00:30 igår. Bruce Springsteen på Ullevi.

Det är just konserten jag tänkte på när jag somnade igår och det är konserten jag tänker på det första jag gör när jag vaknar. Det var Bruce Springsteen på Ullevi.

Varför, när alla pratar om hur god oxfile de har blivit serverade, tycker jag att det smakade hästfile? Jag säger det inte högt för jag borde ju egentligen skämmas. Det var ju Bruce Springsteen och dessutom spelade han på Ullevi.

Problemet är att en Bruce Springsteen-konsert förhåller folk sig till, eller åtminstone verkar det som man bör göra det, som Sagan om Ringen-trilogin. Det är ett mästerverk, det vet ju alla, punkt slut. Trots detta försöker någon då och då, lite vekt, påstå att det kanske bara rör sig om tre schyssta böcker. Fast de människorna fryner man på näsan åt tills att de rättar in sig i ledet igen.

Mitt problem är att jag tycker att just Sagan om Ringen-trilogin är som bäst är en bunke ganska mediokra böcker. I alla första boken. Den har jag försökt läsa fyra gånger och inte lyckats ta mig igenom. Förmodligen kommer jag aldrig att göra det för nu har jag givit upp. Jag har under vägen insett att jag inte behöver tycka om Sagan om Ringen-trilogin. Jag behöver faktiskt inte ens läsa den.

Missförstå mig nu inte! Det var en bra konsert som Bruce bjöd på igår. Bruce levererar. Det är som en Bond-film, man vet vad man får och man kommer att bli underhållen. Han tar till och med emot önskemål. Önskelåten  "Lost in the flood" var bäst i går. Kanske är den lite lökig men jag gillar den. Fast myten om Bruce fastnar i halsen som ett kycklingben.

När jag står och tittar så tänker jag på välregisserat, mycket socker och smör och hur publiken spelar med för att summan av kardemumman skall bli en bra Disney-film.

Bruce kan säga "- Göteborg nu kör vi" och "- Jag älskar er" på bruten svenska. Han tar upp en liten kille på scen för att sjunga med bandet. Publiken får spela på Bruces gitarr. Till och med en docka av mupparnas Animal få spela en skvätt på Bruces Telecaster och publiken jublar.

Bruce ligger på ryggen och sprattlar med benen i vädret, så som vi bara HATAR när ungar gör i affären, och publiken vrålar.

Bruce säger att vi skall sträcka händerna i luften eller vinka med en hand över våra huvuden. "pojkarna längt fram" gör det med övertygelse men när jag tittar mig omkring så är det väldigt många som har armana någonstans mellan inte helt uppe men inte heller helt nere. De tittar sig villrådigt omkring och vet nog egentligen inte varför de skall ha händerna i luften. Det verkar inte som de egentligen vill det men Bruce har ju sagt att vi skall göra så och alla andra verkar ju göra det. Jag klappar lite förstrött och vet inte riktigt vad jag skall göra.

Om Bruce inte lämnar scenen och är glad då har vi, publiken, gjort ett dåligt jobb. Hur blev det så, är det inte Bruce som skall underhålla oss?

Många pratar om vilka låtar Bruce skall spela och i vilken ordning. Man pratar om hur länge Bruce skall spela, tre timmar, tre och en halv timme eller skall han "persa" spränga fyra timmarsgränsen?

Någon tyckte att ju längre Bruce spelar ju bättre är det, mer är bättre helt enkelt. Jag håller nog inte med, "bättre" är bättre inte nödvändigtvis "mer". Kvalitet före kvantitet.

Låtarna som Bruce spelade igår och som berörde mig är alla pre "Tunnel of Love". Dom handlar om arbetarkillar, i tonåren, i 501:an Levisjeans och boots som slåss mot världen och har sin första eller andra tonårskärlek vid sin sida. Tunnel of Love turnen var också den första Springsteen-konserten jag såg och jag var just "där i livet". Jag var 18+ och visste precis vad det var Bruce sjöng om. Fast det var också med Tunnel of Love-skivan som jag och Bruce gick skilda vägar. Jag vet inte riktigt vad han har sysslat med sedan dess och jag är varken 18+ längre eller specielt "där i livet".

Om jag skall sträcka armarna i luften och vråla så skall det vara för att jag känner för det inte för att Bruce säger så.

Clarence Clemons, nja! Det är tragiskt att människor blir sjuka/gamla och går bort. Det är nog så att väldigt få på konserten igår kände eller hade ett personligt förhållande till honom. Att kalla det osmakligt är ju att gå helt över styr men Clarence bortgång är nog mest en angelägenhet för dom som kände honom. Jag vet inget om Clarence än att han var en stor Afro-Amerikansk kille som spelade saxofon. För övrigt kan han ju ha prylat sin fru och varit elak mot sina barn. Inte vet jag! Jag klappade med i hyllningnen till Clarence, för det gjorde alla andra.

Oh, ja visst jag tog lite bilder också!

Om ni skall campa i Tomelilla så är det Väla Caming som gäller och inte Svampa Campingen. Kom ihåg vem som sa det först. Man kan tycka att campingen precis vid Tosselilla borde vara den bästa men så är det inte.

Vi var kloka nog att be Tomelilla Turistinformation om deras åsikt och då fanns det egentligen bara en camping och det var Väla. Där fick man, som bouns, fritt inträde till Väla-badet.

Dag 3 började med sol, nybakade ost- & skink baguetter från det lokala bageriet och Trangia-kokekaffe. Sedan bar det av till Tosselilla för en heldag på det tokiga lek- & badlandet.

Väl framme ångrade vi oss BITTERT att vi inte hade förbokat biljetter på nätet.

Jag har aldrig varit i Tomelilla innan och om jag inte kommer dit igen så är det nog som det skall vara. Det fanns två positiva saker som jag hitade med Tomelilla, det ena var Hasse & Tage muséet och det andra var att man aktivt håller liv i den gamla goda traditionen att köra "raggarrunda" genom stadskärnan kvällarna igenom i hottade Volvo 740:iar.

Tyvärr var det stängt på Hasse & Tage musèet båda gångerna vi var där så vi fick nöja oss med utsidan.

Dag 2 började vi med en gossig frukost på hotellterassen och en promendad på stranden.

Jag hann med ett frukostdopp i polen också.

Sedan mötte vi upp med Sandra och Moster Carina som kom med tåg till Ystad. Efter det var det sightseeing i Ystad. På stationen hittade vi Ernst-Hugo Järegårds obelisk. Det är ingen grann påg. "-Danskjävlar"!

Eftersom jag jag gjorde "rekryten" i Ystad så var jag tvungen att kolla upp sakerna som betydde något på den tiden.

Vår gamla pilkastnings och lillelördag förfestar-pub "Kings Head" fanns kvar. Jag gick aldrig in för att inte förstöra minnet.

Där gjorde jag min första och enda konsert för publik. "Wonderful Tonight", mäkta berusad, för några lumparkompisar och tjejerna i baren.

Tyvärr hade inte vårt gamla danshak "Starshine" överlevt tiden. Oj vad vi stuffade där och gjorde det bra också, tyckte vi.

I Ystads hattaffär hittad jag strå-cowboy-hatten i mina drömmar och var bara tvungen att köpa den. Det var dock mer än jag som gillade just den.

När vi blev trötta på Ystad packade vi ihop för att dra till Tomelilla för att påbörja den riktiga campingsemestern och Tosselilla.

I veckan har vi varit på tre dagars campingsemester.

Första campingdagen, måndag, började med att vi bilade ner till Ystad och tog in på Ystad Saltsjöbad.

Skall man campa så skall man göra det med stil. 

Stil får man ändå säga att det var på spa-tossorna som ingick.Dom fick man till och med ta med sig hem.

Vad man dock inte fick ta med sig hem var spa-badrocken. Fast den var så urtvättad att den var stelare än min gamla judodräkt, så den kunde dom behålla.

Efter inspektionen av rummet var det dags för lite sightseeing i Sandskogen och en liten fika på "Kom i Luckan", ett fik sidan om hotellet. Kaffe med pannacotta blev det. Mycket trevligt!

Efter det var det dags att bege sig till kvällens huvudattraktion, ZZ Top på Öja Slottsruin.

Det var genuin boogie-blues-rock enda in i kaklet. Gubbarna trollar inte med knäna men man får tänka på att det tre 60-plusare som står där. Dusty Hill, bassisten, hade cancer för fem år sedan så jag är glad att jag har fått se dem medan tid fanns. 

Vissa gånger, när man cyklar, är det som om man har kammat sidbena på pungen och fått syntlugg. Dessutom lyckas man sätta sig på luggen så att man luggar sig själv varje tramptag.

Så var det idag när jag tog MTB:n till Råå för att bada.

Smärta!

Jag kan berätta för er vad som är helt jä-la tossigt med Tosselilla.