Ibland behövs det inte mycket för att bli lycklig.

T.ex att man, jätte kissnödig, springer in på toa och upptäcker att man har dragkedja i stället för knappar i gylfen.

Generellt kan man väl säga att tanklock inte bör läggas på biltaket och om man har gjort det så bör man inte köra iväg. 

Med gott fog kan jag nog lägga GPS:er till samma lista som tanklock. Bör inte läggas på tak.

I tisdags, på väg hem från MTB-cyklingen, tyckte jag att det var något som rasslade till från taket. Jag stannade och kollade en bit bortåt vägen. Det var mörkt och kallt så det blev ingen lång sökning. Det var nog bara inbillning.

När jag igår inte hittade min GPS så visst jag plötsligt vad det var som hade legat på taket och som hade rassalt till. 

Så imorse, så fort det ljusnade, gav jag mig iväg för att söka igen och jag hittade den. Väl överkörd! Inte ens SD-kortet överlevde. 

Det som egentligen gör mest ont är hur i hel-te man kan vara så djä-la weltmeister-tankspridd. Man tjatar och bråkar på sina barn om att dom skall vara rädda om sina saker och så är man själv lika dålig eller sämre.  

&%¤#"&"&"%¤"%¤"&¤%&¤!&"¤        !

Efter en veckas mycket träning, hopp, spring och cykling är detta inte"Långtradar-chaffis-lunchen" man längtade efter. Men i kväll är det slut-fastat och då skall det ätas.

Även om studiedag med en kompis är lyxigt, så krävs det inte mer än spagetti och köttfärssås, rosa servetter och några sugrör för att lyxa till det ännu mer.

Jag vet att frågan kommer att komma upp så for Sandra kommer hem från skolan.

Denna gången kommer jag att kunna svara henne, men det är en gång av kanske tusen. Det är å andra sidan inte så konstigt, givet att saker kan hamna precis var f-n som helst.

Idag finns det en kille i Sandras klass som kommer att uppmärksammas.

Hon är för söt, min dotter. Jag älskar dig gumman. <3 @):-

Jag är hemma och är sjukskriven. Jag har gått upp, väckt Sandra, gjort hennes frukost (varm choklad och en rostad macka med apelsinmarmelad och ost).

Vi sitter och äter när hon säger:

Sandra: "Sotis är inte utsläppt."

Jag: "Nähä, då får du väl släppa ut honom när du har ätit frukost."
Sandra: "Vadå, skall jag gör ALLT!"
Jag: "ALLT, vad har du gjort som har varit så utmattande?"
Sandra: "Jag har gått upp!"

Som vanligt var det bättre förr. När barnen "bara" behövde börja jobba, från sju års ålder, 12 timmar per dag, i kolgruvorna.