Jag satt och spelade lite på min "Guitalele" och föll in i introt till "Stairway to Heaven". 

Plötsligt slog det mig att den har snott, rakt av, från "Trollmors Vaggsång". I morgon är det jag som mailar "Musikpolisen" i P3.

Var i Landskrona igår "To get my hair did".

Jag var lite hungrig och släntrade in vid hamburgerstället vid Oliver (Vad det heter nu för tiden har jag ingen aning om).

Jag beställde en 200-grammare med bröd. Till det ville jag något att dricka, och jag var sugen på en "Pucko". Jag såg att dom bara hade Cocio, så det fick väl duga. Döm om min förvåning när det var både Cocio & Pucko jag fick. CoccioPucko!!!

Får man göra såhär? Det är ju som att göra en CocaPepsi!!! Som om det skulle hända.

Jag måste protestera, å det grövsta. Var har moralen och etiken i Beverage-branchen tagit vägen?

Det finns några, faktiskt en hel del, milstolpar i livet när man har barn.

När dom lär sig gå, säger sina första ord eller för all del lär sig skriva sina första ord.

Man blir stolt som en "Tocke", så och jag. Fast det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.

Jag ville tala om för Sandra att jag tyckte hom var duktig, men jag hur skulle jag kunna berätta det för henne?

Vissa dagar undrar vi, jag och Anette, med all rätt om Sandra är besatt. Det är gutturala läten från strupen, spastiska konvulsioner och utfall, när dom stekta sparvarna inte flyger rakt in i Sandras mun.

Det var Halloween för ett tag sedan och då skulle det kläs ut. Jag tog lite ströbilder som sig bör och tänkte inte mer på det.

När jag, här om dagen, tömde kameran blev jag nästan lite rädd. Med dom ögonen vad månde det finnas för demoner i den lilla kroppen?

Sandras kompis Siri har flyttat till Sydafrika i sex månader. Jag lobbade hårt, för Sandra och Siris föräldrar, för att vi skulle få till ett Skype-session.

Plötsligt händer det! Och det var på Sotis födelsedag det hände.

Det var nog mest jag som var uppspelt. Sandra tyckte det var "sådär". Hon fick i alla fall lära sig ett nytt ord "Lagga"...

Ett år gammal, blev Sotis idag.

Jag vet inte vad det är i kaninår, men han är ingen liten palt längre. Det krävs två vuxna för att brotta ner honom, varje gång han skall få klorna klippta.

Sandra hade bjudit på kalas och hela, lilla, släkten slöt upp, med presenter och allt.

Det vankades tårta också

Fast den fick Sotis ha för sig själv, vi andra gick loss på morotskaka och princesstårta i stället.

Till våra änglar på jorden och i himmlen.

Dagen före dagen före dopparedagen 2004, checkade jag och Anette in på KK i Lund. Anette hade gått över tiden och vi hade bestämt att vi skulle sätta igång förlossningen. Det kändes inte bra att fortsätta att vänta in i julen.

Det finns få saker som är så långt som att bli igångsatt. Man kommer in tidigt på morgonen, Anette får en tablett, sedan börjar väntan och man vet att det kommer att ta resten av dagen allt medan Anette blir gradvis sämre. Framåt fem-, sextiden på kvällen är det så pass igång att det börja handla om förlossning. En syster kommer in till oss och berättar att barnmorskan Pauline och hennes assistent Emma hade fått oss som patienter i kväll och nu ville hon fråga oss om det var ok för oss. Annars kunde vi få byta, det hade dom full förståelse för om vi ville.

Det är den 7 november 2003 och jag har åkt in till EMP, i Lund, för att avsluta min anställning och skriva på uppsägningspapperna efter bara ett års anställning. Anette och jag var gravida efter ett idogt slit med IVf. Dessutom har vi, för bara någon månad sedan, beställt ett nytt hus i Tågarp. Hur skulle vi klara det nu, barn och hus? Det som såg så bra ut såg nu inte alls så bra ut. Men det skulle bli värre.

När jag sitter hos min chef och vi pratar igenom uppsägningen och hur det skulle bli efter ringer min mobil. Anette är hos MVC, i Arlöv, för en sista kontroll innan det är dags för födsel ringer och berättar att vi nog får åka till Lund. Barnmorskan på MVC kan inte hitta något hjärtljud. Jag ursäktar mig för min chef och går ner till bilen. Jag är inte speciellt orolig. Vi skall ju föda vilken dag som helst och allting har ju varit perfekt. Det kan ju bara inte vara fel. Dessutom så är jag så mitt uppe i att bli uppsagd.

Jag hämtar Anette och vi kör till Lund och det är fel, alldeles åt helvete fel. Barnet i magen är dött.
Både jag och Anette reagerar på samma sätt. Ok, nu glömmer vi detta och så åker vi hem. Plötsligt, rasar alla inälvor och allt blod ner och lägger sig längst ner. Jag mår mer illa än jag någonsin gjort, för plötsligt inser jag att det finns ett barn i Anettes mage som måste ut och det finns inget annat sätt att få ut det än att föda ut det via en förlossning.

Vi får ett rum och Anette blir igångsatt. Jag kommer inte ihåg så mycket av resten av det dygnet. Det är mycket folk som springer in och ut ur rummet och presenterar sig, och det byts personal. Den eftermiddagen och kvällen har vi barnmorskan Paulien och assistente Emma. Dom byts, senare på kvällen, av ett par "pantertanter" av den gamla stammen, på ett dåligt sätt. Jag kommer inte ihåg dem men Anette minns dem mycket väl och deras avsaknad av empati. Pantertanterna skall ha hand om oss under natten och det är nog meningen att vi skall bli färdiga då.
Eftersom barnet är dött så vill personalen, för vår skull (man behöver liksom inte ta hänsyn till barnet), att förlossningnen skall gå så snabbt som möjligt därför kopplas Anette upp med dropp, med vilken man kan reglera hur snabbt förlossningen skall gå. Pantertanterna lyckas "alibijobba" sig igenom natten och det blir ingen förlossning.

På morgonen är det dags att byta personal igen och Pauline och Emma kommer tillbaka till oss. Detta minns jag hur tydligt som helst. Dom undrar vad vi gör där fortfarande och tycker att nu är et verkligen dags att sätta fart. Dom lyckas genomföra en förlossning och samtidigt ta hand om mig och Anette, två förtvivlade och ledsna människor. Dom lyckades förvandla en alltigenom tragisk situation till något som jag, och jag tror också Anette, ser tillbaka på och kan bli lite glad och varm i hjärtat.

Dom förlöste Sara Elinor så diskret det bara gick, så att vi skulle slippa se den döda kroppen. Jag stod vid Anettes axlar och lyckades titta ner vid fel ögonblick och fick se en glimt av Sara innan hon sveptes in i en filt.

Vi hade, med all önskvärd tydlighet, gjort klart att vi inte ville veta något om barnet. Vi ville inte se det och vi ville inte veta något om det. Att det var en flicka fick jag veta på grund av att Emma slant när hon skulle berätta att dom hade rullat in "henne" i ett rum där barnet fanns om vi skulle ångra oss och vilja se barnet senare. "Henne", sa jag! "Då är det alltså en flicka", sa jag och log? Emma blev alldeles röd i ansiktet men jag försäkrade att det var helt ok, att jag kunde hantera den informationen. Jag kunde inte klandra henne för EN liten "slip up" under alla dessa timmar vi höll på.

Jag berättade för Anette att jag hade fått reda på att det var en flicka och vi bestämde att hon skulle heta Sara Elinor. Jag har alltid velat att, om jag fick en flicka så skulle hon heta Sara. Vi hade också bestämt oss för att döpa barnet till Sara Elinor om det blev en flicka. Så det kändes bara rätt att döpa Sara till Sara fast hon inte fick leva.

Dagen gick vidare och med subtil vägledning av Pauline och Emma beslutade vi oss, till slut, för att gå och titta på Sara, innan vi åkte hem och hon forslades bort för begravning. Jag kunde inte tro Pauline när hon tyckte att vi kanske skulle tänka om och gå och titta på Sara för det kunde bli så att vi ångrade oss i framtiden. Jag är otroligt glad att Palune och Emma stod på sig och att vi ändrade oss och gick för att säga "hej" och ta förväl av Sara en första och sista gång.
Vi var så rädda när smög in i rummet där hon låg, men det var inte hemskt. Personlan hade gjort vid henne och hon låg i en liten säng med en liten mössa och täcket uppdraget. Det såg ut som hon sov och hon var fin.

Jag kan inte minnas någon förnedring som har varit större än den att åka hem från KK utan att ha något att visa upp för det jobb man hade lagt ner. Runt om oss var föräldrar med små bilstolar med små barn i. Vi hade bara med oss de väskor vi kom med och inget annat.

Det är den 22 december 2004. Jag och Anette är åter igen på KK i Lund. En syster kommer in till oss och berättar att barnmorskan Pauline och hennes assistent Emma hade fått oss som patienter i kväll och nu ville hon fråga oss om det var ok för oss. Annars kunde vi få byta, det hade dom full förståelse för om vi ville.

Det är så det går/gick till. Barnmorskorna drar lott om vilka assistenter de skall jobba tillsammans med under sitt pass. Sedan drar barnmorskorna och assistenterna lott om vilka patienter dom skall ha hand om.
Så gick det till den 7 november 2003 och så gick det till nu. Pauline hade dragit Emma och dom hade dragit oss. Pauline och Emma hade känt igen våra namn och tyckt att dom var tvugna att fråga om det var ok med oss att ha dom under förlossningen. Vi hade ju en historia gemensam.
Jag och Anette kunde knappt fatta vilken tur vi hade. Det var klart att vi ville ha Paulie och Emma. Det kunde inte bli bättre. Vi ville ha revansch!

Det blev ingen lätt resa denna gången i heller. Förlossningen blev lång, Anette svullnade och barnet kunde komma inte ut. Dessutom började läkarna se tecken på att barnet inte mådde bra. Anette blev rullad i ilfart till operation för ett akut kejsarsnitt. Jag fungerar inte så bra i sjukhusmiljö och valde att sitta utanför operationen och vänta. Till sist kom i alla fall Pauline och sa att allt hade gått bra och att Anette var sövd och höll på att sys ihop. Paline tog mig med bort till operation och där låg Sandra, som en liten sparvunge. Allt släppte och jag bröt ihop.

Idag är det Sara Elinors årsdag och idag tänker jag inte bara på henne utan även på våra Änglar på jorden, Pauline och Emma. Tack för att ni finns, vi fick vår revansch!
Ni gjorde nog bara det ni gör varje dag på jobb men för oss var det ren magi. Jag hoppas att det inte gör något att jag sätter in en bild på Er. Om inte så får ni säga till så tar jag bort den.

När Sandra var fyra var vi på en kortsemester i Rom. På flygplatsen, på väg hem, kom vi att prata med ett par om hur tråkigt det är när flyg är försenade, vilket vårt flyg var. Jag hade inte känt igen tjejen men Anette hade. Det var Emma. Vi pratade lite med dem lite då och då senar på resan hem, vid bagageutlämningen, på perrongen när vi väntade på Öresundståget och på tåget mot Malmö. När vi stod på parkeringen i Svågetorp såg jag dem igen. Jag såg att Emma vände sig om och tittade på oss och jag tittade på henne. Jag är nästan säker på att hon också visste vem vi var.