För andra gången i mitt liv, min ålder till trots, har jag sprungit på  ett löpband. Kände akut att jag var tvungen att ta tag i mitt liv men var inte så sugen på att ge mig ut och lubba på snöiga vägar. Att springa på löpband funkar fint, man kan ha sin mp3-spelare i ett litet fack, man kan ha sin vattenflaska och handuk lätt åtkomliga i andra fack. Det finns små fläktar som fläktar gott i mitt ansikte.
Det absolut coolaste är att den är kompatibel med min pulsklocka så att det räcker att jag har på mig bandet till pulsklockan så kommer pulsen upp på maskinen.
Det skumma börjar när man är färdig. Man springer ett gäng kilometrar utan att komma en meter. När man sedan kliver av bandet och man börjar gå mot omklädningsrummet så är det precis som allting rusar emot en. Fast man går jättesakta är det precis som om omgivningen flyttar sig dubbelt så fort. Det är rent surealistiskt. Är det någon som känner igen sig?

Fick ett bryt på mina In-Ear lurar. In-Ear my ass! Det räcker med en droppe svett som rinner in i örat så är dom lurarna Ur-Ear. Du kan försöka sätta tillbaka lurarna till korna kommer hem. Det kommer inte att funka. Resten av passet får man spendera med att trycka in lurarna tills det känns som om dom borde ha mötts på mitten. Grrrrr!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

De är nästan så att det svindlar.    Att familjen Andersson/2*Lindestam skulle finna ett gemensamt intresse i att cykla och cykla MTB dessutom.   Idag bestämde vi oss för att käka en tidig fruckost och sedan ge oss ut i görnsakerna runt Saxto...

Vår nya pärla, en Espressomaskin, direkt från kontinenten. ...

Nya örhängen och ny fotlänk. Fast den kan ni ju inte se.

Det är inte mycket fond man får ut på tio kg kalvben. Men fonden är högoktanig och kommer att bidra till många goda såser i sommar. ...