Direktlänk till inlägg 31 juli 2010
Jag får alltid fjärilar i magen när jag skall göra fysiska ansträngningar utöver det vanliga som t.ex att cykla i backarna på Söderåsen. Idag handlade dock om att springa "Sireköpinge Rundan", 8,5 km. Det längsta jag har sprungit sedan jag började springa igen är 4,8 km.
Jag förstår att man kan tycka att springa 8,5 km är försvinnande lite i jämförelse med t.ex att cykla till Himalaya, klättra upp på Mount Everest, klättra ner igen och sedan cykla hem som Göran Kropp gjorde.
Det handlar dock inte om vad man gör utan vad du satsar när du gör det du gör som ger fjärilar i magen.
Förr handlade det bara om att konditionen satte gränsen. Skulle man orka eller inte? Det var väl ingen större fara med det. De var bara att fortsätta att ta sig ut och springa så löste det sig av sig själv.
Nu för tiden är det inte konditionen som sätter gränserna. Nu handlar det om utifall knäna, ryggen eller nacken skall braka ihop eller inte. Den insatsen är hög.
Ett par vänner till mig har i princip fått domen "Aldrig springa mer" av sin hemläkare och den dommen skulle jag helst skulle vilja slippa.
Hur som helst så är jag tillbaka från rundan och allt gick bra. Det molar lite i vänster knä men jag har varit med om värre.
BTW: Göra Kropp ramlade ner från vad som, för honom, skulle kunna bedömmas som en kulle och dog. Jag tror inte han hade en aning om det när han vaknade den morgonen. Jag undrar om han hade fjärilar i magen. Han tänket nog inte på att insatsen, även den dagen, var livet.
Det gäller att allid vara på sin vakt annars kanske sprintarna i knäna går ur, och det är färdigsprunget, eller så ramlar man ner från en kulle och dör.