Direktlänk till inlägg 16 september 2010
”The imposter syndrome” – bluffsyndromet
Där har vi det! Svart på vitt.
Hur konstig känslan du har än är och hur ensam du än känner dig om att känna så så finns det redan människor som känner likadant. Och som om det inte är nog med att det finns dom som upplever det samma, elva gånger av tio så finns det någon tjomme som har hittat på ett namn på det. ”The imposter syndrome”!
För inte så längesedan skrev jag om att jag kände mig som en fake som bara hade tur varje gång jag lyckades få till något på jobb (se Where should we go from here?).
Jag läste, på lunchen, i dagens Metro att det var ”The imposter syndrome” jag hade. I artikeln fanns det även tre metoder för hur man skall komma till rätta med och jobba bort detta syndrom för att få dig att må bättre med dig själv.
Full av entusiasm över att vet att det fanns fler olycksbröder och -systrar, över att fått ett namn på tillståndet och inte minst ha fått tre metoder att bygga upp mitt självförtroende igen gick jag tillbaka från lunchen. Jag mjukstartade eftermiddagen med att läsa lite mail. Ett av mailen var från min chef där det stod att jag inte skulle få mitt uppdrag förlängt och att om fjorton dagar var jag arbetslös. Tack för den...!
I just det läget hade det inte räckt med 300 pepp-metoder för att boosta självförtroendet. Jag blev så less att jag inte ens orkade gå och dricka gratisöl på en konkurrerande konsultfirmas after work. Då är det f-n illa!
Vaya con Dios