Igår gick dom i graven, mina "Racing 7S Rossignol". Efter många härliga säsonger i pisterna. 

Jag köpte dom mitt sista år som säsongsarbetare i Åre. Dom var dyra som hel-ete men det var det värt tyckte jag. Nu var jag framtidssäkrad. Dom skulle säkert hålla nästan livet ut. Nu hade jag dessutom samma utrustning som Pillan Wiberg och stora delar av slalomeliten (i alla fall det året). Jag skötte dem oklanderligt och slipade, vallade och såg till så att inga muppar trampade på dem i liftköerna. 

Plötslitg en dag var dom bara där, Carvingskidorna och mina Ross var hjälplöst omoderna och åkte upp på vinden. Där har dom tillbringat de senaste tio åren med få avbrott. Då och då har jag tagit ner dom och testat några åk på Vallåsen. Jag har kanske hoppats att världen skall komma till insikt om att carvingskidor är junk och ta tillbaka dom gamla långskidorna. 

I stället är det jag som sakta ha kommit till insikt om att om jag inte gör mig av med mina Ross, cold turkey, så är det jag som kommer att sluta mina dagar som Stig-Helmer med trötta skidor på Annexet.

Så igår tog jag steget och åkte med Ross:en till tippen och lade dem i Myrornas insamlingscontainer. Ja, det är ju i princip inget fel på skidorna. Det är kanske någon mindre insiktsfull person än mig som kan få användning för mina Ross.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

De är nästan så att det svindlar.    Att familjen Andersson/2*Lindestam skulle finna ett gemensamt intresse i att cykla och cykla MTB dessutom.   Idag bestämde vi oss för att käka en tidig fruckost och sedan ge oss ut i görnsakerna runt Saxto...

Vår nya pärla, en Espressomaskin, direkt från kontinenten. ...

Nya örhängen och ny fotlänk. Fast den kan ni ju inte se.

Det är inte mycket fond man får ut på tio kg kalvben. Men fonden är högoktanig och kommer att bidra till många goda såser i sommar. ...