Den senaste sjudagarsperioden har verkligen krävt sina offer. 

Offer 1:

Trotsa varningar och tjocka rubriker i AB så täckte vi inte alla baser inför nattens storm. Bara därför fick vår dynbox (till utemöblernas dynor), som fram till i natt för övrigt var tillförordnad uteleksaksbox, sätta livet till. 

Hela morgonen har jag sprungit runt i nejden och samlat dynbox-delar, vattenpistoler/-kanoner, tennisracketar och diverse sorters bollar.

Offer 2:

Trots att jag har kapslat in, gaffat upp och samlat ihop, vad jag trodde var, alla sladdar på Sandras rum så lyckades Sotis (Sandras lejonkanin) ändå skarprätta laddaren till Sandras mobil. Det är helt magiskt! Sotis må se stor ut men det är bara päls. Kroppen är inte mycket kralligare än en kroppen på en mus och därför finns det inget hål som är för litet eller skrymsle som är för smalt för att Sotis skall kunna ta sig in där.

Offer 3:

Han var väl inte någon av mina stora favoriter, Gary Moore. Man får dock ge honom props för att ha snickrat ihop en del bra låtar (Still Got the Blues har inget med detta att göra), för att vara en skicklig gitarrist och mest av allt för att han var medlem i min "all time favorite group" Thin Lizzy.

Jag läste på Thin Lizzys hemsida där gruppens trummis, Brian Downey, berättade att han inte kunde fatta att Gary hade dött. Brian skrev att Gary inte var ett offer för Rock n' Roll livet, att Gary var en renlevnadsmänniska. Eftersom jag inte kände Gary personligen och jag inget vet så får jag ju tro på det Brian skriver.

Nu visar det sig dock att om inte Gary Moore levde Rock n' Roll livet så dog han i alla fall Rock n' Roll döden "Numero Uno", kvävas av sina egna spyor. Ingen rök utan eld! Tittar man djupt i Garys ansikte så ser man att det nog inte var Garys första fylla som tog livet av honom.

Hur som helst så är det trist att en legend går ur tiden även om han inte har gjort något för mig "lately". Nedan är en complementary Gary-video på en riktigt bra Gary-låt.

Videon innehåller en cameo av en av mina största idoler Phil Lynott. Ännu en legend som gick ur tiden alldelses för tidigt (4/1 1986). Bara därför fick jag aldrig tillfälle att se honom live, men det är en annan historia. En annan Lassie-historia kan ni läsa nedan!

Jag mötte Lassie:

När jag var FN-soldat i Libanon 1991 så var vi ofta på spritfester på Irländarnas pub, en mycket trevlig pub för övrigt. Irländare är ett mycket gemytligt folk. Dom kan berätta långa historier, sjunga långa sånger utan ett enda "raj raj" och dom kan få en att känna sig genuint välkommen. 

Hur som helst så träffade jag en gång en kille på den puben som hade bott granne med Philomena Lynott, Phils mamma. Det var stort för mig. Det var nästan som om jag satt och pratade med en direktlänk till Phil. Nästan som om jag kände Phil!

Philip Parris "Phil" Lynott & Gary Moore R.I.P

 

djidja

8 februari 2011 11:17

På tal om att känna folk, min pappas studiekompis bor i Australien. Hans dotter är gift med Ronaldiños kusin och har varit på någon av de stora krysningsfester som han anordnar. Enligt Bosnisk sinne för släktskap så är jag i princip Ronaldiños kusin :-)

Mats Lindestam

8 februari 2011 11:23

Lol! En genuin Lassie-historia. :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

De är nästan så att det svindlar.    Att familjen Andersson/2*Lindestam skulle finna ett gemensamt intresse i att cykla och cykla MTB dessutom.   Idag bestämde vi oss för att käka en tidig fruckost och sedan ge oss ut i görnsakerna runt Saxto...

Vår nya pärla, en Espressomaskin, direkt från kontinenten. ...

Nya örhängen och ny fotlänk. Fast den kan ni ju inte se.

Det är inte mycket fond man får ut på tio kg kalvben. Men fonden är högoktanig och kommer att bidra till många goda såser i sommar. ...