Sattan, vad det blåste idag! Det fanns inget att be för när jag skulle ut och rasta apostlahästarna. Det var fullt pådrag, extra allt, vad gällde kläder och attiraljer, enda ner till skidglasögon. Jag såg nog inte klok ut där jag gick men jag mådde alldeles utmärkt i min lilla kokong. 

Saken var den att jag behövde hänga upp en discokula i taktet på fritidsgården. Jag kunde inte göra ett nytt hål i taket utan var tvungen att hänga upp den i skruven till en befintlig lampa. Jag skrotade runt i garaget och hade ingen aning om hur jag skulle bära mig åt.

Jag kom att tänka på att jag allt för sällan ger props till min morfar, Valter! Tyvärr så dog Valter innan jag blev vuxen nog att inse att jag borde ge honom props, han var en klok man. Tack vare honom så hittade jag en sådanhär.

Vad har varit har jag inte en aning om men just nu är det en perfekt grunka att sätta upp en discokula med.

Anledingen till att jag har en sådan är för att en av de saker som Valter lärde mig (det har dessutom fastnat) är att man ALDRIG skall slänga något. Inte om det inte är helt sönder och knappt ens då. Om en sak går i sönder, plockar man ner den i sina beståndsdelar och stoppar i lådor och burkar. 

Morfar hade mågna burkar fulla med skruvar, muttrar & grunkor. 

Jag hade alltså ett discokuleproblem och tänkte, "Vad skulle Valter gjort?" Jag gick till mina burkar med skruvar, muttrar & grunkor och i ett vips så hade jag lösningen på mitt problem.

När jag ändå är i farten med att dela ut props så vill jag även ge min mormor Ella mad props. Även hon var klok och dessutom väldigt rolig. Förutom att servera "limmenad" (läsk för oinvigda) till mig och min bror så sparade Ella på brödpåsar i skafferiet. Ella hade alltid en perfekt påse i sitt skafferi.

Att spara påsar är något jag har tagit med mig från min mormor. Jag vet inte när jag köpte påsar sist. Att recycla påsar kommer förmodligen inte göra att jag lyckas spara ihop min första miljon, men det är inte det som är det viktiga. Det finns ingen anledning att köpa påsar om man redan har tillgång till mer påsar än man behöver. 

Ella och Valter föddes i början av 1900-talet och upplevde två världskrig. Om det är en sak man tar med sig från två världskrig så är det att värdesätta det man har. Man stoppar, syr, lagar, fixar och  donar med sina saker tills dom faller ihop till molekyler för man vet inte om och när man kan få tag i något mer.

Det är något att tänka på i tider då man man bara slänger saker för att man har tröttnat på dem fast att världens resurser är påväg att tömmas.

Jag är varken bättre och sämre än någon annan men jag skäms när jag slänger saker som inte är trasiga eller som är trasiga men mycket väl skulle kunna gå att laga. Jag känner att jag brister i respekt mot mina morföräldrar och deras dyrköpta erfarenheter. Jag skulle vilja föra dom vidare till Sandra om inget annat. Jag vet inte om jag är en för gammal hund för att kunna plocka upp dem själv. Jag borde kunna göra det för jag har i alla fall blivit lärd hur man gör.

R.I.P Ella och Valter och tack för allt!

Oh man, vad det blåser idag! Mest från söder. Med Patrick Swayze ft. Wendy Fraser - She's Like The Wind i öronen blir dagens runda dock en händelse av episka mått. 

Vind från söder innebär snö i uterummet. Det hade jag dock klarat mig utan.

Folk är elaka! Förstår dom inte att jag blir ledsen när dom hackar på mig för att jag inte kan stava till ändå?

Som tur är så har jag lite frystorkat djurbajs på min uteplats som muntrar upp mig.

All work and no play makes Madz a dull boy.
All work and no play makes Madz a dull boy.
All work and no play makes Madz a dull boy.
All work and no play makes Madz a dull boy.

All work and no play makes Madz a dull boy.
All work and no play makes Madz a dull boy.
All work and no play makes Madz a dull boy.
All work and no play makes Madz a dull boy.

August Strindberg skaldade "Det är synd om människan". Jag vet varför det är så. För att hon behöver ha med människor att göra.

På fredag är det Sandras discokalas. I måndags var det sista O.S.A.-dagen Fyra veckor innan, i måndags, skickade vi ut inbjudningarna.

Idag, onsdag, fick jag ett mail om någon som ville komma. Personen i fråga avslutad med "hoppas att det går bra". Vad skall man svara på den? Några förslag kom upp:

1. Inte en jävla chans! Klipp dig, skaffa en filofax och oganisera ditt liv, ditt jävla rundjärn!

2. Jag skall tänka på saken om jag får använda ditt huvud som en tredje surprise pinatan.

3. Det går jättebra så länge din lilla "bundle of joy" inte äter godis, popcorn, pizza, dricker läsk eller dansar disco.

4. Deadline smeadline, vi satte ett sista anmälningsdatum mest för att vi hade sett att alla andra gjorde det. Vi behöver inte tid för att handla och förbereda utan vi ringer ju in allt à la minute från en cateringfirma.

5. Oh, det är klart att lilla "so n' so" skall komma! Vi tyckte faktiskt själva att fyra veckor var lite kort om tid.

6. (Här tog min fantasi slut kära läsare. Kan ni hjälpa mig?)

Jag drar mig till minnes en liten anekdot från när Sandra hade sitt första kalas när två oanmälda kids kom med varsin 50-lapp i näven. "Jaha, hej och välkomna"!

Jag fattar inte att det är så sådan jäkla koll på folk som vill adoptera ett barn när varenda inavlad banjospelande jävel, som kan, får skaffa hur många ungar som helst.

Det är synd om barnen!

Dang! Det var mer jobb än jag trodde att pynta och fluffa till pinatan. Nu är dom färdiga i alla fall.

Ett vitt "Pännbänd" från Everest! Okej, jag vet, kanske lite dålig fantasi!

Pinata, vilken bra ide! I alla fall tyckte vi det när vi brainstormade inför Sandras disco-kalas på fredag. Ungarna kommer ju bara att älska pinatas proppfyllda med godis.

Nu såhär i efterhand så var det ett jäkla jobb. Många timmar med tidningspapper och tapetklister upp över öronen. Nu är dom i alla fall färdiga och det är inte utan att man är lite nöjd. Om inte över resultatet så i alla fall över att man är just färdig (Dock så saknas lite fluff och band).

Det som livar upp mest just nu är tanken på att dom små reptilerna skall slå sönder dem!!!