Dagen mission var att åka och titta på Sveriges högsta vattenfall Njupeskär, som ligger i fulufjällets nationalpark.

Dagen lektion var att aldrig lita blint på din GPS. Vi pluttade in Njupeskär i GPS:en och började köra. Allt eftersom vi körde så blev vägarna bara mindre och mindre och bebyggelsen glesare och glesare. Till sist måste vi ha varit inne i nationalparken och kört. Vägarna var fyllda med hål och var endast ämnade för skogsmaskiner och inte en Grön V70.

Det fanns varken vägskyltar eller mobiltäckning och vi hade inte berättat för någon att vi hade åkte eller var vi var på väg. Regnade gjorde det också som attans. Jag var faktiskt riktigt orolig att vi skulle köra fast eller råka ut för något haveri. Om vi hade tappat GPS:en så hade vi kört runt där ännu. 

Till sist hittade vi dock en vägskylt som tyvärr ledde rakt in i mörkret.

Vi fortsatte att köra och köra på de taskiga vägarna. Till sist kom vi fram till något och just då kvittade det att det bara var Mörkret.

Vägarna blev farbara efter det och vi kom fram till fulufjällets nationalpark.

För att komma till Njupeskär fick man gå två kilometer i väldigt fin natur. Vi hade tur att det regnade för det gjorde att det var färre mygg plus att vi kunde ha regnkläder på oss över hela kroppen och slapp dom små asen.

Väl framme tyckte till och med Sandra att det var värt promenaden.

På vägen tillbaka hittade vi Naturum, en trästuga där det fanns information om nationalparken och dess flora och fauna. Det fanns också en toalett som var mycket användbar för att lufta ut svetten på ryggen och för att tömma blåsan.

Barnen kunde färglägga fjärilar i olika storlekar om de ville.

Sedan kunde barnens föräldrar få tejpa upp fjärilarna så högt upp det bara gick.

Om barnen var sugna så kunde dom också få delta i en "gissa bajset" tävling. 

Vad är det med djurs bajs som är så tilltalande? Jag måste påminna mig att fråga någon Tysk om det när jag springer på en.

I Dalarna gör man sakerna ordentligt. Ingen fjollig "Hair Studio" här inte.

På sightseeing i Sälen.

I Sälen är även "Gallerian" en röd stuga.

Klockan är 18:00 och efter att ha brottats med vår dotter i en och en halv timmer är jag och Anette nu gisslan i vår lägenhet i Lindvallen. 

Eftersom vi är dåliga föräldrar och tvingade henne att dricka upp sin Fanta och äta upp sin hamburgare, på restaurangen, innan hon fick glass så var vi idioter. När vi inte ville köpa godis och grejer till henne så var vi dumma i huvudet. Så det blev inlåsing på rummet på hotellet.

Nu sitter vi, dumma föräldrar, utan öl och tittar på OS.

Resan upp gick bra, även för Sandra, och jag börjar misstänka att det vart tack vare att jag hade laddat ner SVT-plays kompletta barnprogramutbud så att Sandra kunne titta på det på Laptop:en.

Jag lyckades persa i minimal bensinförbrukning.

Den enda incidenten var när vi skulle tanka på ett ställe och vi sprang på en tysk, en norrman och en tredje bilist som om jag gissar den tredje bör ha varit Bellman. Det var sex nävar i samma röv och inget hände. Jag är inte helt säker på att de visste var bensinen skulle in. De fick ut varandras kvitton och visste knappt vilken bil som var deras när rätt kvitto hade hittat rätt ägare. 

Om jag inte hade gått ut och fått jagat bort normannen så hade vi stått där ännu.

Lägenheten vi fick var jättefin men allt överglänstes dock av det faktum att det ingick en Playstation 3 i varje lägenhet. Det uppskattas. Synd bara att man inte visste så att man kunde tagit med sig lite goa spel. 

Nu när man ändå har husarrest.

En liten roadmovie

...igen.

Denna gången bär det av till Lindvallen för lite stugköp och badland. Om vi hinner skall vi även se Sveriges största vattenfall Njupeskär.

Hört på Nordstans galleria.
Dottern: - Jag vill gå och träffa mamma?
Pappan: - Nä, hon är och handlar hemligheter till dig.

Så nu har du hällt socker i din egen tank kompis. Nu kommer hon nog inte fråga om att träffa mamma fler gånger.

Sitter i lobbyn på hotellet, nyduschad, och väntar på att frukosten som skall öppna klockan 07:00. Hur kunde det bli såhär? Jag har semester, är på hotell utan barn och kan sova hur länge som helst. Dessutom så var vi på konsert till klockan 00:30 igår. Bruce Springsteen på Ullevi.

Det är just konserten jag tänkte på när jag somnade igår och det är konserten jag tänker på det första jag gör när jag vaknar. Det var Bruce Springsteen på Ullevi.

Varför, när alla pratar om hur god oxfile de har blivit serverade, tycker jag att det smakade hästfile? Jag säger det inte högt för jag borde ju egentligen skämmas. Det var ju Bruce Springsteen och dessutom spelade han på Ullevi.

Problemet är att en Bruce Springsteen-konsert förhåller folk sig till, eller åtminstone verkar det som man bör göra det, som Sagan om Ringen-trilogin. Det är ett mästerverk, det vet ju alla, punkt slut. Trots detta försöker någon då och då, lite vekt, påstå att det kanske bara rör sig om tre schyssta böcker. Fast de människorna fryner man på näsan åt tills att de rättar in sig i ledet igen.

Mitt problem är att jag tycker att just Sagan om Ringen-trilogin är som bäst är en bunke ganska mediokra böcker. I alla första boken. Den har jag försökt läsa fyra gånger och inte lyckats ta mig igenom. Förmodligen kommer jag aldrig att göra det för nu har jag givit upp. Jag har under vägen insett att jag inte behöver tycka om Sagan om Ringen-trilogin. Jag behöver faktiskt inte ens läsa den.

Missförstå mig nu inte! Det var en bra konsert som Bruce bjöd på igår. Bruce levererar. Det är som en Bond-film, man vet vad man får och man kommer att bli underhållen. Han tar till och med emot önskemål. Önskelåten  "Lost in the flood" var bäst i går. Kanske är den lite lökig men jag gillar den. Fast myten om Bruce fastnar i halsen som ett kycklingben.

När jag står och tittar så tänker jag på välregisserat, mycket socker och smör och hur publiken spelar med för att summan av kardemumman skall bli en bra Disney-film.

Bruce kan säga "- Göteborg nu kör vi" och "- Jag älskar er" på bruten svenska. Han tar upp en liten kille på scen för att sjunga med bandet. Publiken får spela på Bruces gitarr. Till och med en docka av mupparnas Animal få spela en skvätt på Bruces Telecaster och publiken jublar.

Bruce ligger på ryggen och sprattlar med benen i vädret, så som vi bara HATAR när ungar gör i affären, och publiken vrålar.

Bruce säger att vi skall sträcka händerna i luften eller vinka med en hand över våra huvuden. "pojkarna längt fram" gör det med övertygelse men när jag tittar mig omkring så är det väldigt många som har armana någonstans mellan inte helt uppe men inte heller helt nere. De tittar sig villrådigt omkring och vet nog egentligen inte varför de skall ha händerna i luften. Det verkar inte som de egentligen vill det men Bruce har ju sagt att vi skall göra så och alla andra verkar ju göra det. Jag klappar lite förstrött och vet inte riktigt vad jag skall göra.

Om Bruce inte lämnar scenen och är glad då har vi, publiken, gjort ett dåligt jobb. Hur blev det så, är det inte Bruce som skall underhålla oss?

Många pratar om vilka låtar Bruce skall spela och i vilken ordning. Man pratar om hur länge Bruce skall spela, tre timmar, tre och en halv timme eller skall han "persa" spränga fyra timmarsgränsen?

Någon tyckte att ju längre Bruce spelar ju bättre är det, mer är bättre helt enkelt. Jag håller nog inte med, "bättre" är bättre inte nödvändigtvis "mer". Kvalitet före kvantitet.

Låtarna som Bruce spelade igår och som berörde mig är alla pre "Tunnel of Love". Dom handlar om arbetarkillar, i tonåren, i 501:an Levisjeans och boots som slåss mot världen och har sin första eller andra tonårskärlek vid sin sida. Tunnel of Love turnen var också den första Springsteen-konserten jag såg och jag var just "där i livet". Jag var 18+ och visste precis vad det var Bruce sjöng om. Fast det var också med Tunnel of Love-skivan som jag och Bruce gick skilda vägar. Jag vet inte riktigt vad han har sysslat med sedan dess och jag är varken 18+ längre eller specielt "där i livet".

Om jag skall sträcka armarna i luften och vråla så skall det vara för att jag känner för det inte för att Bruce säger så.

Clarence Clemons, nja! Det är tragiskt att människor blir sjuka/gamla och går bort. Det är nog så att väldigt få på konserten igår kände eller hade ett personligt förhållande till honom. Att kalla det osmakligt är ju att gå helt över styr men Clarence bortgång är nog mest en angelägenhet för dom som kände honom. Jag vet inget om Clarence än att han var en stor Afro-Amerikansk kille som spelade saxofon. För övrigt kan han ju ha prylat sin fru och varit elak mot sina barn. Inte vet jag! Jag klappade med i hyllningnen till Clarence, för det gjorde alla andra.

Oh, ja visst jag tog lite bilder också!