What about elevensies? Luncheon?

Bara för att jag älskar min dotter mer än själva livet så går jag givetvis upp, innan både tuppen gal och fan har fått på sig tofflorna, och bakar Scones. På min dotters order.

Hon segar i sig en det mesta av en scones-överdel, och tackar nej när jag erbjuder påbackning. 

En halvtimme senare hittar man henne i soffan, med Disney XD på full spruta, med en second leftover-popcorn-breakfast.

Ungjä-el, våga fråga om scones en gång till och pyjamasjackan är tom!!!

(För er som är lite täta så är detta ett skämt.)

Se så den glänser, min aluminium-häst!

Se, man kan till och med se att kedjan är "silverfärgad".

Det kunde man inte se igår. Då var både kedjan och resten av cykeln full med kottar, tallbarr och ren skit.  Detta efter en runda i urskogen i Genarp. Jag var och hälsade på familjen Perssons och jag och Roger tog en runda i nejden. 

Om ni tittar noga på bilderna så kan ni se att jag har satt på mina SPD-pedaler igen. Dom hade jag inte igår. Då hade jag min "Fegis-pedaler" med vanlig pedal på ena sidan och SPD på andra. Detta för att jag inte ville vara iklickad när moset i mina ben tog slut i någon backe. Detta till trots så var jag ett med naturen minst tre gånger. Men utan fegis-pedalerna hade jag nog legat ner ett tiotal gånger till. 

Så idag är jag fylld med klädsamma skrapsår på båda benen plus en lårkaka på vänster skinka. Fast den ser man inte, bara känner.

Så bara för att visa att jag ÄR en riktig man så har jag, med livet som insats, bytat bort fegis-pedalerna. 

I fredags fick jag mina "splirrans" nya Altra Instinct zero-drop skor. 

Väl hemma från Genarp och med ett inspirerande väder så kunde jag inte motstå att ge mig ut på en liten runda för att testa. Jag måste säga att det var en ren njutning. Att springa med forefoot strike var ett självspelande piano.  Det var så mycket spring i benen att jag fick för mig att springa intervall. F-n vet var jag fick det ifrån. Det trodde jag aldrig att jag skulle få för mig.

Det kan vara för att jag och Roger pratade om det på Efter-Cykel-Fikan, men från fika-ord till handling är ändå ett väldigt långt steg.

Nu har jag äntligen fått ihop min första barfota löpar-sandaler (Huaraches).

Det var ett jäkla jobb. Jag hade gett mig den på att jag skulle bli självförsörjande och inte ge efter och köpa ett sandal-kit från Luna Sandals. Det värsta var att det inte blev särskillt billigt i heller.

Jag hittade 7 mm neopren i Göteborg till 275 kr/kvm men sedan tog Posten lika mycket för att få hem det till mig, så redan där sprack väl budgeten. Som lök på laxen så hittade jag en bra stuvbit skinn, på 30x50 cm, hos skinn-nasaren. Den biten ville han ha 100 kr för. Inte heller väldigt billigt. Till sist fick jag ge 90 kr för en liten, liten tub LiquidSoul (Casco) att limma ihop skinnet och neoprenet med.

Här är grejorna limmade och klara i alla fall.

Och nu är det väldigt nära.

Nu är det knutit och klart också.

Om jag skall lämna några små tips så är det väl det att, som alltid, grundarbetet som är det viktiga. Var noga med fotmallarna och mät ut ankelmarkeringarna noggrant.

Jag gjorde enligt Luna Sandals beskrivning, ritade av foten och drog sedan en linje tätt runt foten och mätte därefter  ut ankelhålen 9,5 mm från kanten och 19 mm norr om den yttre ankelmarkeringen. Sedan avvek jag lite från Lunas beskrivning och lade min mall på en ny bit papper och ritade en ny "kontur" runt 6 mm utanför den andra mallen. Tanken med det var att man ta bort material om sandalerna blir för stora men inte lägga till om dom blir för små.

Visst låter det som att jag verkligen har tänkt till, eller hur? Tyvärr är det inte så. Det är trial & error hela vägen. Jag provade först  att göra ett par sandaler i bara neopren, utan skinn, och dom blev just för små. Så det misstaget ville jag inte göra om igen. Speciellt inte med ett par där jag hade limmat dit det skitdyra skinnet. 

Sött!!

Man önskar man hade att par snygga fötter att matcha dom snajsiga sandalerna med.

Inget är så dåligt att det inte kan bli sämre.

Idag var det bara elände med Sandra. Runt 39 graders feber, men inget ont som inte har något gott med sig. Eftersom Sandra i stort sett bara orkade se på TV så har jag haft en sjukligt kreativ dag i garaget.

Idag har det varit aluminium på agendan. 

Först ut var det ett vindskydd till min nyinköpta gasolkök/kokpall.

Förutom att vara både funktionellt och snyggt så är det också nästan onödigt protabelt.

Nästa grej var ett första skott, "proof of concept", på en Alu. cooking tripod.

Den blev lite pimsig/pesig. Det kan vara att man får göra den i grövre aluminium eller rent av i stål. Minst måste man göra "topplattan" dubbelt så tjock. Sedan skall den göras längre med lite "teleskop-action" på benen.

När jag ändå var inne i ett kreativt stimm så lyckades jag få ihop ett praktiskt ställ, av en spillbit aluminiumplåt, till mitt nya studioljudkort. Gud så smidigt och lätt det kommer bli att ratta på det från och med nu.

När jag var färdig med allt och höll på att sopa ihop allt aluminiumflis så kom Sandra ut i garaget och satte sig på bänken som står under stället där kvastarna hänger. Precis när jag hänger upp kvasten så tittar Sandra upp. 

Som sagt: "Inget är så dåligt att det inte kan bli sämre."

En aluminiumflisa faller ner från kvasten och in i Sandras öga. Sandra blir hysterisk och jag med. Sandra gråter och nästan jag med. 

Till sist lyckas vi dock lugna ner oss tillräckligt för att hitta och få ut flisan från ögat. 

Sandra har svurit på att hon, f.o.m nu, alltid skall ha på sig skyddsglasögon när hon är i garaget. Även om det bara är för att gå ut och sätta sig i bilen.

Idag hade Sandra Pärlplatte-vernissage i vardagsrummet. Det dröjer inte länge innan hon är ifatt Emils trägubbssamling. Kanske skulle döpa hennes rum till "Pysselboa". 

Jag har skapat mig en fäbless för "Outdoor Cooking". Medan jag ännu går och suger på hur jag skall konstruera min "Cooking Tripod", så investerade jag i en annan grunka jag har fastnat för, ett stöddigt gasolkök.

Eftersom det inte riktigt var älgsäsong och därför inte hunnit fälla min första älg så fick jag nöja mig med att testa av köket med en fransk omelett.

Döm om min besvikelse när låga, stup i ett, blåstes ut av vinden och det tog ca 20 minuter att få till en omelett. Då var jag glad att jag inte köpte "fancy smancy"-modellen för 1200 kr, utan nöjde mig med budgetvarianten, 350 kr, från Jula.

Jag är dock inte den som ger mig i första taget. Efter lite hederligt Baltazar-tänkande så kom jag på att man kunde göra ett vindskydd. För att testa konceptet så fick kartongen som köket kom i duga.

Nu puttrar midsommarpluggen så fint och jag har ännu ett projekt att ta itu med på semestern, ett vindskydd i Alu-plåt.

-Satan, nu tog gasen slut i den lilla tuben! Ja, ja dom sista tre minuterna får jag väl ta på den vanliga spisen.

Glad midsommar hur som helst!

Läggdags

Syfte

Laborationen går ut på att förstå och se om Sandra har nått förståelsen att när det är vardagar, och när det speciellt är skola dagen efter, går det inte att vara uppe hur länge man vill.

Teori

För att orka genomföra dagens aktiviteter och inte somna över kontorsbord och skolbänkar, behöver alla människor sin nattsömn. Beroende på fysikaliska egenskaper men även ålder behöver man sova olika lång tid. Som en tumregel kan man säga att vuxna behöver mellan 6 – 8 timmar, medan barn behöver mellan 8 - 12 timmar. Om tingens beskaffenhet är sådan att man måste gå upp kl. 06:00, kräver detta man, som barn, bör gå och lägga s runt 20:00.

Hypotes

Hypotesen vi jobbar efter är att ”Plötsligt händer det”, men att idag är nog inte dagen det händer.

Metod

Utensilier

• 1 Pappa (Bestående av mig)
• 1 Sandra (Bestående av Sandra)
• 1 Klocka (som visar något efter 19.30)

Experimentet inleds med att jag ropar in mot Sandras rum:

Jag: ”- Sandra!”

Sandra kommer springande ut från sitt rum mot vardagsrummet och experimentet fortskrider enligt följande:

Sandra: ”- Vad är det?”

Jag: ”- Det är dag att borsta tänderna.”

Sandra: ”- Måste jag gå och lägga mig?”

Jag: ”- Klockan är över halv åtta så det är dags att gå och lägga sig.”

Sandra: ”- NÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!!!”

Experimentet avslutas med att Sandra springer tillbaka till sitt rum och smäller med dörren.

Resultat

Idag var inte dagen då det plötsligt hände.

Diskussion

I enlighet med hypotesen vi arbetade utifrån så blev utfallet vad vi förväntade oss. Sandra har inte kommit till insikt att hon behöver sova för att orka med morgondagen. Detta trots att hon skall fylla 8 år. Det kanske beror på naivitet från vår sida, men vi har ett tag nu trott att Sandra skall mogna och börja förstå eller i alla fall sluta kämpa emot.

Mats Lindestam

Livets Hårda Skola -12

2012-05-15

Allt sedan jag hörde den för första gången så trodde jag att dom sjöng:

"Something, something... from a man in Brussels

He was six foot tall and full of muscle

I said, "Do you speak-a my language?"

He just smiled and gave me a bit of my sandwich"

Jäkla konstigt! Vaför skulle han låta den andra killen ge honom en bit av sin egna smörgås?

Ja, han var ju "six foot tall". Det inger ju respekt så det är väl en anledning så god som någon.

Han var väl rädd.

Inte förrän många år senare fick jag höra av en arbetskompis, som varit i Australien, att det fanns något där som hette "Vegemite".

"Vegemite is a dark brown Australian food paste made from yeast extract.

It is a spread for sandwiches, toast, crumpets and

cracker biscuits, and filling for pastries."

Det låter sådär. Allt fick sin förklaring och sången blev till något helt annat:

""Buying bread from a man in Brussels
He was six foot four and full of muscle
I said, "Do you speak-a my language?"
He just smiled and gave me a vegemite sandwich"

För ett tag sedan kom jag och Anette att prata om just detta och hon tyckte också att det var konstigt med killen och smörgåsen, fortfarande!

Jag kunde se att en sten föll från hennes hjärta och hon kunde, avspännt, släppa ner axlarna från öronen när jag hade berättat för henne om "Vegemite Sandwich".